Barfota i Portugal
Det är februari. Jag har just sluppit ut från universitetet och åker till Portugal med en vän för att sträcka ut frusna lemmar och skrämma upp några slumrande fräknar i vårsolen. Så här års bär citronträden både frukt och blommor och söta apelsiner pryder gångstråken. Körsbärsträden börjar sin blomning och det vårgröna gräset växer tjockt kring olivträdens knöliga stammar. Blompollen färgar skorna gula och med vinden sprids eukalyptusdoft.
Eukalyptusträdet är snabbväxande, men också törstigt, och har i stor utsträckning fått ersätta pinjen med en kapital landskapsförändring som följd. Den uttorkade jorden bidrar till skogsbrändernas stora och snabba spridning och man befarar att nästa sommar kommer att bli lika eldhärjad som den förra, om det inte kommer mer regn. Brända sluttningar och svartnade stammar syns på båda sidor om motorvägen när vi åker söderut.
Motorvägarna är nybyggda, och nästan helt tomma. Långa sträckor kör man ensam genom landskapet, som så här års är frodigt och grönt. Vi kör runt på de olivträdskantade landsvägarna, hittar en plats i lä på en timjan- och rosmarindoftande bergstopp och hör hundskallen och hammarslagen från staden nedanför.
Var försiktig på vägarna efter lunch då vinet börjat verka och arbetet åter kallar. Du kan plötsligt hamna bakom en gammal pickuptruck som kryper fram längs mittlinjen. Och det är svårt att hålla sig för skratt.
Stränderna är tomma så här års. Endast några fiskare och lördagsströvare söker sig dit. Man kan promenera kilometervis eller sitta timvis och se vågorna rulla in. Det finns gott om utrymme att flyga drake och vattnet är ljumt nog för ett fotbad.
Nazaré ligger på en klippa med enorma stränder på var sida. Solnedgången färgar väggarna röda och duvor cirklar över hustaken. I Peniche slår vågorna hårt mot klipporna och efter en stund i saltstänket är det skönt att komma i lä på ett café. Det är omöjligt att inte bli betagen av Atlanten.
~~~
På tisdagar är det marknad i Torres Novas och hela stan går dit för att handla saltad torsk, sardiner, grönkål och tomater, kaniner och höns. Vi köper en låda jordgubbar för två euro.
Torres Novas betyder ’nya murar’, vilket är svårt att tro när man promenerar i stadens gränder. Väggar faller ner, växtligheten tränger ur taken, arkitektoniska smycken förfaller. Man ser det som en rättighet att göra vad man vill med sin egendom. Inga böter hotar den som låter en byggnad förfalla. Det är heller inte ovanligt att man sätter eld på gamla hus för att lättare få bygglov för nya, kantiga höghus. Situationen påminner en del om de svenska massrivningarna på 60-talet. Men det finns städer där man tar väl hand om det gamla. Constancia är en, Obidos en annan.
Constancia klättrar på en slänt precis vid mötet mellan de två floderna Zezere och Tejo. Gränderna slingrar sig upp mot kyrkan på toppen. Utsikten är fantastisk. Obidos är en liten, muromgärdad stad på en höjd. Alla hus är vitmålade med guldgult och blått kring fönster och dörrar. Vi promenerar på stadsmuren och beundrar utsikten. Vi dricker portvin på en krog där väggen är bemålad med akvedukter.
~~~
1921 öppnade Café Elite på Rua Santa Catarina 112 i Porto. Ritat av arkitekten Joao Queirós och sinnebilden av ”la belle epoche”. Det heter idag Café Majestic och har haft många berömda besökare. Här i skinnsoffan och sorlet kan man sitta i timmar med en kopp och se människor passera utanför. Porto ligger vid kusten och omsluter en flodmynning. Enorma broar leder över vattnet, och den underligaste är ritad av Gustave Eiffel. Inför invigningen pågick vadslagning om bron skulle hålla för trafiken eller inte.
Porto är en vacker, lite slamrig stad där man ännu kan åka med mahognyinredda spårvagnar. I en smal gränd som leder bort från ett av huvudstråken hittade vi restaurangen vi inte visste att vi letat efter. For dos Congregados. En skylt och en man vinkar in oss i lokalen som doftar av rökig bakugn. Väggarna är av sten, borden få och ljudnivån låg. Brödet, oliverna och en liter vin kommer på bordet. Stora portioner av en gryta gjord på getkött serveras, och till dessert äter vi pumpasylt med getost. I gästboken har Günther Grass skrivit.
Har man inte turen på sin sida gäller det att veta vad man gör. Ett knep jag lärt av en portugisisk vän är att jämföra priset på sardiner. Ett generöst sardinpris betyder oftast en generös restaurang. Och där portugiserna trängs är maten med säkerhet den bästa och mest prisvärda. Där turisterna trängs säljer de souvenirer.
Det är så gott som omöjligt att få dålig mat i Portugal. Allt är utsökt gott, till och med blodkorven och den stekta småfågeln. Vi åt grillad fisk, sardiner och enkla, kryddiga kötträtter i stora portioner, underbara ostar och utsökta viner. Det är ett opretentiöst och rejält kök.
Våren i Portugal är fantastisk. Sommarhettan är avlägsen, stränderna lugna. Det enda jag ångrar är att jag inte tog med sandalerna — försök hitta skor i storlek 41!
Café Majestic
Rua Santa Catarina, 112-4000-442 PORTO
Telf. 22 200 3887 / Fax 22 208 7672
E-mail: cafemajestic@mail.telepac.pt
For dos Congregados
Travessa dos congregados 11, PORTO
Tel. 222 002 822
Resa dit
Man måste inte resa långt och betala dyrt för att fly undan kylan i Sverige. Jag flög med Ryanair från Stockholm Skavsta, via London Stanstead till Porto t/r för sammanlagt 1211,86 SEK. En förutsättning för att få det så billigt är att man väljer flygtid och datum efter prislappen och bokar på Internet.
Hyra bil
Hyrbilen gör man klokt i att boka samtidigt som flygbiljetterna eftersom ryanairresenärer får rabatt hos Hertz. Vi betalade 1757 SEK för de två veckorna.
Logi
Under lågsäsong är priserna låga och håller du dig borta från turistorter som Albufeira kan du komma undan riktigt billigt. På www.maisturismo.pt finns en bra hotellguide.
Det här inlägget är en favorit i repris.
