En svartsynt krönika
Det har legat och dragit länge nu. Skrivuppdraget som jag har förhalat sedan innan jul och som vid det här laget känns lika lockande som kallnat, beskt te.
En krönika.
Jag diskuterade saken med några vänner. De sa att det kan väl inte vara så svårt att knåpa ihop något så här i jultid. Skriv om sabbad julgemenskap och nyårslöften som aldrig infrias. Enkelt. Jag svarade att krönikor i jul- och nyårstid borde falla under pressetikens klausul om förnedrande uppdrag. Och så gick julhelgen och nyårshelgen med. Och jag har fortfarande inte skrivit någon krönika.
Min plan var att invänta Big Bang och fånga in de geniala idéer som man ju tror att nyåret ska komma insvepande med. Såna där om fred, motion och rättvisa, ni vet. Men som vanligt vaknar jag i ett vakuum av grusade förväntningar på nyårsdagen, med en kunglig Kopfschmerz till på köpet.
Jag skulle helst ligga kvar under täcket denna morgon, för i mitt liv har ingenting någonsin hänt på en nyårsdag. Almanackans rena sidor påstår att jag inte finns. All planering är fåfäng. Nyårsdagar är städdagar, dagar då det drar kallt från vidöppna vädringsfönster och inte luktar så gott som det är tänkt av dammsugarens doftkulor. Dagar som jag lika gärna kunde vara utan.
Jag masar mig ändå upp och sätter på radion. Bombdåd, översvämning, girighet, tomma klimatsamtal etc. Inget nytt under solen. Hur hittar man inspiration till en underhållande krönika när världen är sån? Inte kan man skriva om knäppa släkten, lattemorsor, mobilsnack på tunnelbanan eller något annat i-ländskt? Inte kan man vara så inkrökt?
Så här efter helgerna är kylskåpet pinsamt tomt. Ska jag ta sista mjölkskvätten på gröten eller i kaffet? På radion säger experten att tjuvjakten på varg har minskat sedan man införde legal jakt. Men så bra då! Jag gormar åt radion men den ställer ingen av de frågor jag säger åt den att ställa. Radion övergår istället till nästa inslag och berättar att USA fortsätter att bedriva tjuvjakt på sanningen. Det får bli svart kaffe.
När jag väl har fått i mig årets första rykande kopp tjärvatten inser jag hur fåfängt det var att hoppas att det här året skulle vara bättre än det förra. Jag muttrar att 2011 bara är en dålig uppföljare till 2010. En ‘Hajen 5′. Ska jag då verkligen lägga tid på att skriva något som folk redan tänker och ”känner igen sig i”? Eller ska jag använda papperet till viktigare berättelser? Svaret kommer nog med tretåren. Först då kommer jag att kunna jag skriva en krönika, om än en svartsynt sådan.
