Tankar om en text
Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer
Barnperspektivet tycks återkomma som grepp och begrepp i litteraturen och pedagogiken, men har vuxna verkligen förmågan att se världen ur barnets perspektiv?
Jonathan Safran Foers roman Extremt högt och otroligt nära har ett självutsagt barnperspektiv. En ovanlig nioårig pojke som heter Oskar låter oss ta del av sin vardag och sina tankar före och efter sin fars död i terrorattacken mot tvillingtornen. Ovanlig så till vida att han ibland imiterar Stephen Hawking, som han är en stor beundrare av, endast klär sig i vitt, slänger sig med franska uttryck han minns från semesterresan, och ägnar sig åt specialintressen som att läsa National Geographic och samla på frimärken. Ovanlig också för att han funderar över hur det skulle vara om man begravde de döda i skyskrapor under jorden eller om alla svalde små mikrofoner och spelade upp sina hjärtljud med portabla högtalare. Hans tankar glider från det ena till det andra i en kedja utan uppenbar logik, som väl ett barns tankar gör, och inte sällan kan man tolka in en djupare mening i dem. Man anar psykoanalytiskt sambandet mellan omständigheterna kring faderns död och tankarna kring de underjordiska skyskraporna.
Oskar häver omedvetet ur sig visdomsord och kloka, lätt absurda funderingar, vilket är oemotståndlig läsning för oss vuxna. Inte för att det är en trovärdig, realistisk skildring av ett barns perspektiv, utan för att vi tilltalas och får ut något av det så kallade barnperspektivet som vuxna. Vi älskar det lillgamla och förnumstiga helt enkelt för att det är underhållande. Det är serierna Snobben av Charles M. Schulz och Kalle och Hobbe av Bill Watterson utmärkta exempel på.
Och språket sen! Vuxna finner det utsökt uppfriskande med formuleringar som lämnas hängande i en tunn logisk tråd. Som när romanens Oskar berättar att hans farmor gett honom farfars gamla kamera i present, vilket han ”blev jätteglad för av två orsaker”, och ingen redogörelse av dessa orsaker följer. Eller när han säger att självförsvar var något han var extremt nyfiken på, ”av uppenbara skäl”, och dessa skäl inte alls är särskilt uppenbara för läsaren. Uppfriskande, inte sant?
På det hela taget kan man säga att barnperspektiv som är skrivet för barn skiljer sig från barnperspektiv som är skrivet för vuxna. Böcker om barn för barn uppehåller sig i ett nu, medan en bra text för vuxna, oavsett perspektiv, ska ha referenser till olika tider, olika platser, olika skeenden. Den ska peka både framåt och bakåt, eller som Olof Lagercrantz uttrycker det i sin essä Om konsten att läsa och skriva: ”Regnbågar, raketer, spegelskärvor och pilar är viktiga för en god text”. Foers roman saknar inget av dessa element, den fullkomligt kryllar av dem och är utan tvivel en mycket bra text. Men barn lever i nuet. Eller, vad vet jag?
I skolan har synen på barn genomgått stora förändringar, både på senare år och på längre sikt. Tidigare utgick man från mallar och mål och barnet skulle lära sig vissa saker i en förutbestämd takt. I dag står individens kunskaper i centrum och lärandet går inte längre ut på att tillfredsställa en vuxen. ”Verksamheten skall utgå från barnens erfarenhetsvärld, intressen, motivation och drivkraft att söka kunskaper”, står det i läroplanen för förskolan från 1998. Men vad innebär barnens erfarenhetsvärld? Innebär det att man sätter barnet i fokus och betraktar det, eller gör man sig faktiskt besväret att se genom barnets ögon?
Det är tydligt att man tycker att barnperspektivet är viktigt och eftersträvansvärt, men frågan är om vi klarar av att anlägga barnperspektivet i vår vuxna mentala verklighet. Vad som är barnets bästa tycks ju skifta med skomodet.
Barnets bästa, ja. I en artikelserie på DN:s Insida handlade det för några år sedan om föräldrakurser som lär föräldrar vikten av att umgås med och berömma sina barn (!) samt ignorera dem när de är bråkiga eller olydiga. Det är ett skriande tydligt tecken på vår önskan att förstå barnen och deras beteende, trots att det inte finns så mycket att förstå. Behöver vi verkligen gå kurser i hur man upprätthåller goda mänskliga relationer? Är inte sagostunder och gemensamma måltider rena självklarheter? Inte konstigt att barnen sparkar och skriker om föräldrarna inte förstått en så enkel sak.
Oskars föräldrar verkar inte ha sådana bekymmer, även om mamman är ganska distanserad. Oskar får anledning att fråga henne om hon fortfarande älskar honom, och att göra henne lycklig är ett av hans ”raisons d’être”. Pappan är istället väldigt närvarande, trots att han är död. Han och Oskar brukade leka Expedition Spaning som går ut på att pappan ger Oskar i uppdrag att hitta något. Sista gången de leker Expedition Spaning innan pappans död får Oskar bara en karta över Central Park och inte en enda ledtråd. Var ska han börja leta och efter vad? Oskar älskar uppdraget. Han ger sig ut i Central Park med sin farmor och sin metalldetektor och gräver med arkeologens noggrannhet upp ”en böjd sked, några skruvar, ett par rostiga saxar, en leksaksbil, en penna, en nyckelring, ett par trasiga glasögon för någon med otroligt dålig syn …” och markerar fynden på sin karta. Han visar sedan det han hittat för pappan, som rycker på axlarna som om han inte förstod, vilket gör Oskar ännu mer envis i sitt sökande.
Frågan är om det här är en lek som en vanlig, verklig nioåring skulle uppskatta. En vanlig verklig nioårig skulle på sin höjd ha en skruvsamling i fickorna, men inte gå så långt som att markera skattletarfynd på en karta. Men Oskar är varken vanlig eller verklig och till skillnad från en vanlig, verklig nioåring är hans hela syfte att tillfredsställa och underhålla en vuxen, nämligen läsaren. Och det är ingen svår uppgift när man har lätt excentriska drag.
Så, kan man verkligen påstå att Foers roman är skriven ur ett barns perspektiv? Ja, det kan man nog, fast för vuxna, så att vuxna förstår och för att vuxna förnöja. Och det är väl inget fel i det?
