Barnperspektivet tycks återkomma som grepp och begrepp i litteraturen och pedagogiken, men har vuxna verkligen förmågan att se världen ur barnets perspektiv?

Jonathan Safran Foers roman Extremt högt och otroligt nära har ett självutsagt barnperspektiv. En ovanlig nioårig pojke som heter Oskar låter oss ta del av sin vardag och sina tankar före och efter sin fars död i terrorattacken mot tvillingtornen. Ovanlig så till vida att han ibland imiterar Stephen Hawking, som han är en stor beundrare av, endast klär sig i vitt, slänger sig med franska uttryck han minns från semesterresan, och ägnar sig åt specialintressen som att läsa National Geographic och samla på frimärken. Ovanlig också för att han funderar över hur det skulle vara om man begravde de döda i skyskrapor under jorden eller om alla svalde små mikrofoner och spelade upp sina hjärtljud med portabla högtalare. Hans tankar glider från det ena till det andra i en kedja utan uppenbar logik, som väl ett barns tankar gör, och inte sällan kan man tolka in en djupare mening i dem. Man anar psykoanalytiskt sambandet mellan omständigheterna kring faderns död och tankarna kring de underjordiska skyskraporna.

Oskar häver omedvetet ur sig visdomsord och kloka, lätt absurda funderingar, vilket är oemotståndlig läsning för oss vuxna. Inte för att det är en trovärdig, realistisk skildring av ett barns perspektiv, utan för att vi tilltalas och får ut något av det så kallade barnperspektivet som vuxna. Vi älskar det lillgamla och förnumstiga helt enkelt för att det är underhållande. Det är serierna Snobben av Charles M. Schulz och Kalle och Hobbe av Bill Watterson utmärkta exempel på.

Och språket sen! Vuxna finner det utsökt uppfriskande med formuleringar som lämnas hängande i en tunn logisk tråd. Som när romanens Oskar berättar att hans farmor gett honom farfars gamla kamera i present, vilket han ”blev jätteglad för av två orsaker”, och ingen redogörelse av dessa orsaker följer. Eller när han säger att självförsvar var något han var extremt nyfiken på, ”av uppenbara skäl”, och dessa skäl inte alls är särskilt uppenbara för läsaren. Uppfriskande, inte sant?

På det hela taget kan man säga att barnperspektiv som är skrivet för barn skiljer sig från barnperspektiv som är skrivet för vuxna. Böcker om barn för barn uppehåller sig i ett nu, medan en bra text för vuxna, oavsett perspektiv, ska ha referenser till olika tider, olika platser, olika skeenden. Den ska peka både framåt och bakåt, eller som Olof Lagercrantz uttrycker det i sin essä Om konsten att läsa och skriva: ”Regnbågar, raketer, spegelskärvor och pilar är viktiga för en god text”. Foers roman saknar inget av dessa element, den fullkomligt kryllar av dem och är utan tvivel en mycket bra text. Men barn lever i nuet. Eller, vad vet jag?

I skolan har synen på barn genomgått stora förändringar, både på senare år och på längre sikt. Tidigare utgick man från mallar och mål och barnet skulle lära sig vissa saker i en förutbestämd takt. I dag står individens kunskaper i centrum och lärandet går inte längre ut på att tillfredsställa en vuxen.  ”Verksamheten skall utgå från barnens erfarenhetsvärld, intressen, motivation och drivkraft att söka kunskaper”, står det i läroplanen för förskolan från 1998. Men vad innebär barnens erfarenhetsvärld? Innebär det att man sätter barnet i fokus och betraktar det, eller gör man sig faktiskt besväret att se genom barnets ögon?

Det är tydligt att man tycker att barnperspektivet är viktigt och eftersträvansvärt, men frågan är om vi klarar av att anlägga barnperspektivet i vår vuxna mentala verklighet. Vad som är barnets bästa tycks ju skifta med skomodet.

Barnets bästa, ja. I en artikelserie på DN:s Insida handlade det för några år sedan om föräldrakurser som lär föräldrar vikten av att umgås med och berömma sina barn (!) samt ignorera dem när de är bråkiga eller olydiga. Det är ett skriande tydligt tecken på vår önskan att förstå barnen och deras beteende, trots att det inte finns så mycket att förstå. Behöver vi verkligen gå kurser i hur man upprätthåller goda mänskliga relationer? Är inte sagostunder och gemensamma måltider rena självklarheter? Inte konstigt att barnen sparkar och skriker om föräldrarna inte förstått en så enkel sak.

Oskars föräldrar verkar inte ha sådana bekymmer, även om mamman är ganska distanserad. Oskar får anledning att fråga henne om hon fortfarande älskar honom, och att göra henne lycklig är ett av hans ”raisons d’être”. Pappan är istället väldigt närvarande, trots att han är död. Han och Oskar brukade leka Expedition Spaning som går ut på att pappan ger Oskar i uppdrag att hitta något. Sista gången de leker Expedition Spaning innan pappans död får Oskar bara en karta över Central Park och inte en enda ledtråd. Var ska han börja leta och efter vad? Oskar älskar uppdraget. Han ger sig ut i Central Park med sin farmor och sin metalldetektor och gräver med arkeologens noggrannhet upp ”en böjd sked, några skruvar, ett par rostiga saxar, en leksaksbil, en penna, en nyckelring, ett par trasiga glasögon för någon med otroligt dålig syn …” och markerar fynden på sin karta. Han visar sedan det han hittat för pappan, som rycker på axlarna som om han inte förstod, vilket gör Oskar ännu mer envis i sitt sökande.

Frågan är om det här är en lek som en vanlig, verklig nioåring skulle uppskatta. En vanlig verklig nioårig skulle på sin höjd ha en skruvsamling i fickorna, men inte gå så långt som att markera skattletarfynd på en karta. Men Oskar är varken vanlig eller verklig och till skillnad från en vanlig, verklig nioåring är hans hela syfte att tillfredsställa och underhålla en vuxen, nämligen läsaren. Och det är ingen svår uppgift när man har lätt excentriska drag.

Så, kan man verkligen påstå att Foers roman är skriven ur ett barns perspektiv? Ja, det kan man nog, fast för vuxna, så att vuxna förstår och för att vuxna förnöja. Och det är väl inget fel i det?

En krönika.

Jag diskuterade saken med några vänner. De sa att det kan väl inte vara så svårt att knåpa ihop något så här i jultid. Skriv om sabbad julgemenskap och nyårslöften som aldrig infrias. Enkelt. Jag svarade att krönikor i jul- och nyårstid borde falla under pressetikens klausul om förnedrande uppdrag. Och så gick julhelgen och nyårshelgen med. Och jag har fortfarande inte skrivit någon krönika.

Min plan var att invänta Big Bang och fånga in de geniala idéer som man ju tror att nyåret ska komma insvepande med. Såna där om fred, motion och rättvisa, ni vet. Men som vanligt vaknar jag i ett vakuum av grusade förväntningar på nyårsdagen, med en kunglig Kopfschmerz till på köpet.

Jag skulle helst ligga kvar under täcket denna morgon, för i mitt liv har ingenting någonsin hänt på en nyårsdag.  Almanackans rena sidor påstår att jag inte finns. All planering är fåfäng. Nyårsdagar är städdagar, dagar då det drar kallt från vidöppna vädringsfönster och inte luktar så gott som det är tänkt av dammsugarens doftkulor. Dagar som jag lika gärna kunde vara utan.

Jag masar mig ändå upp och sätter på radion. Bombdåd, översvämning, girighet, tomma klimatsamtal etc. Inget nytt under solen. Hur hittar man inspiration till en underhållande krönika när världen är sån? Inte kan man skriva om knäppa släkten, lattemorsor, mobilsnack på tunnelbanan eller något annat i-ländskt? Inte kan man vara så inkrökt?

Så här efter helgerna är kylskåpet pinsamt tomt. Ska jag ta sista mjölkskvätten på gröten eller i kaffet? På radion säger experten att tjuvjakten på varg har minskat sedan man införde legal jakt. Men så bra då! Jag gormar åt radion men den ställer ingen av de frågor jag säger åt den att ställa. Radion övergår istället till nästa inslag och berättar att USA fortsätter att bedriva tjuvjakt på sanningen. Det får bli svart kaffe.

När jag väl har fått i mig årets första rykande kopp tjärvatten inser jag hur fåfängt det var att hoppas att det här året skulle vara bättre än det förra. Jag muttrar att 2011 bara är en dålig uppföljare till 2010. En ‘Hajen 5′. Ska jag då verkligen lägga tid på att skriva något som folk redan tänker och ”känner igen sig i”? Eller ska jag använda papperet till viktigare berättelser?  Svaret kommer nog med tretåren. Först då kommer jag att kunna jag skriva en krönika, om än en svartsynt sådan.

Webbjournalistiken är fortfarande ung. Webbjournalistik kommer i en tid då utforskningen av webbens möjligheter egentligen bara har börjat. Webbmedierna experimenterar friskt med nya sätt att tillgängliggöra information; rörlig grafik, webb-tv, bildspel och podcasting är bara några exempel.

Samtidigt har enklare publiceringsverktyg gett fler möjlighet att uttrycka sig på nätet. Dessa bloggar och twitterflöden har blivit en viktig nyhetskälla. Och i regioner där information är kontrollerad har den nya tekniken blivit ett viktigt verktyg för demokratisering. Det gäller inte minst möjligheten för internetanvändare att helt anonymt dela information och göra den globalt tillgänglig. Wikileaks, och Openleaks, har teknisk kunskap som nog kommer att finnas på varje nyhetsredaktion inom en inte allt för avlägsen framtid. Webbjournalistiken står inför en upprorisk tonårsperiod vars ideal så småningom lär bli mainstream.

Som handbok är Webbjournalistik mycket användbar och författarens webbtänk genomsyrar boken. Han skriver kort och koncentrerat och avslutar varje avsnitt med en ”Tänk på att”-lista som lyfter det viktigaste ur texten.

Lindquist tar upp hur man skriver, redigerar och nyhetsvärderar för webben. Han ägnar bokens längsta kapitel åt sociala medier och hur de kan användas för informationsinhämtning. Han redogör för publicitetsregler för nätet och lokalredaktionernas webbjournalistik – för att ta några exempel.

Att få plats med allt det på knappt 200 sidor är en bedrift. Lindquist har kokat ned materialet till en genomgående intressant text som lockar till mer läsning.

Eukalyptusträdet är snabbväxande, men också törstigt, och har i stor utsträckning fått ersätta pinjen med en kapital landskapsförändring som följd. Den uttorkade jorden bidrar till skogsbrändernas stora och snabba spridning och man befarar att nästa sommar kommer att bli lika eldhärjad som den förra, om det inte kommer mer regn. Brända sluttningar och svartnade stammar syns på båda sidor om motorvägen när vi åker söderut.

Motorvägarna är nybyggda, och nästan helt tomma. Långa sträckor kör man ensam genom landskapet, som så här års är frodigt och grönt. Vi kör runt på de olivträdskantade landsvägarna, hittar en plats i lä på en timjan- och rosmarindoftande bergstopp och hör hundskallen och hammarslagen från staden nedanför.

Var försiktig på vägarna efter lunch då vinet börjat verka och arbetet åter kallar. Du kan plötsligt hamna bakom en gammal pickuptruck som kryper fram längs mittlinjen. Och det är svårt att hålla sig för skratt.

Stränderna är tomma så här års. Endast några fiskare och lördagsströvare söker sig dit. Man kan promenera kilometervis eller sitta timvis och se vågorna rulla in. Det finns gott om utrymme att flyga drake och vattnet är ljumt nog för ett fotbad.

Nazaré ligger på en klippa med enorma stränder på var sida. Solnedgången färgar väggarna röda och duvor cirklar över hustaken. I Peniche slår vågorna hårt mot klipporna och efter en stund i saltstänket är det skönt att komma i lä på ett café. Det är omöjligt att inte bli betagen av Atlanten.

~~~

På tisdagar är det marknad i Torres Novas och hela stan går dit för att handla saltad torsk, sardiner, grönkål och tomater, kaniner och höns. Vi köper en låda jordgubbar för två euro.

Torres Novas betyder ’nya murar’, vilket är svårt att tro när man promenerar i stadens gränder. Väggar faller ner, växtligheten tränger ur taken, arkitektoniska smycken förfaller. Man ser det som en rättighet att göra vad man vill med sin egendom. Inga böter hotar den som låter en byggnad förfalla. Det är heller inte ovanligt att man sätter eld på gamla hus för att lättare få bygglov för nya, kantiga höghus. Situationen påminner en del om de svenska massrivningarna på 60-talet. Men det finns städer där man tar väl hand om det gamla. Constancia är en, Obidos en annan.

Constancia klättrar på en slänt precis vid mötet mellan de två floderna Zezere och Tejo. Gränderna slingrar sig upp mot kyrkan på toppen. Utsikten är fantastisk. Obidos är en liten, muromgärdad stad på en höjd. Alla hus är vitmålade med guldgult och blått kring fönster och dörrar. Vi promenerar på stadsmuren och beundrar utsikten. Vi dricker portvin på en krog där väggen är bemålad med akvedukter.

~~~

1921 öppnade Café Elite på Rua Santa Catarina 112 i Porto. Ritat av arkitekten Joao Queirós och sinnebilden av ”la belle epoche”. Det heter idag Café Majestic och har haft många berömda besökare. Här i skinnsoffan och sorlet kan man sitta i timmar med en kopp och se människor passera utanför. Porto ligger vid kusten och omsluter en flodmynning. Enorma broar leder över vattnet, och den underligaste är ritad av Gustave Eiffel. Inför invigningen pågick vadslagning om bron skulle hålla för trafiken eller inte.

Porto är en vacker, lite slamrig stad där man ännu kan åka med mahognyinredda spårvagnar. I en smal gränd som leder bort från ett av huvudstråken hittade vi restaurangen vi inte visste att vi letat efter. For dos Congregados. En skylt och en man vinkar in oss i lokalen som doftar av rökig bakugn. Väggarna är av sten, borden få och ljudnivån låg. Brödet, oliverna och en liter vin kommer på bordet. Stora portioner av en gryta gjord på getkött serveras, och till dessert äter vi pumpasylt med getost. I gästboken har Günther Grass skrivit.

Har man inte turen på sin sida gäller det att veta vad man gör. Ett knep jag lärt av en portugisisk vän är att jämföra priset på sardiner. Ett generöst sardinpris betyder oftast en generös restaurang. Och där portugiserna trängs är maten med säkerhet den bästa och mest prisvärda. Där turisterna trängs säljer de souvenirer.

Det är så gott som omöjligt att få dålig mat i Portugal. Allt är utsökt gott, till och med blodkorven och den stekta småfågeln. Vi åt grillad fisk, sardiner och enkla, kryddiga kötträtter i stora portioner, underbara ostar och utsökta viner. Det är ett opretentiöst och rejält kök.

Våren i Portugal är fantastisk. Sommarhettan är avlägsen, stränderna lugna. Det enda jag ångrar är att jag inte tog med sandalerna — försök  hitta skor i storlek 41!

Café Majestic

Rua Santa Catarina, 112-4000-442 PORTO

Telf. 22 200 3887 / Fax 22 208 7672

E-mail: cafemajestic@mail.telepac.pt

www.cafemajestic.com

For dos Congregados

Travessa dos congregados 11, PORTO

Tel. 222 002 822

Resa dit

Man måste inte resa långt och betala dyrt för att fly undan kylan i Sverige. Jag flög med Ryanair från Stockholm Skavsta, via London Stanstead till Porto t/r för sammanlagt 1211,86 SEK. En förutsättning för att få det så billigt är att man väljer flygtid och datum efter prislappen och bokar på Internet.

Hyra bil

Hyrbilen gör man klokt i att boka samtidigt som flygbiljetterna eftersom ryanairresenärer får rabatt hos Hertz. Vi betalade 1757 SEK för de två veckorna.

Logi

Under lågsäsong är priserna låga och håller du dig borta från turistorter som Albufeira kan du komma undan riktigt billigt. På www.maisturismo.pt finns en bra hotellguide.

Det här inlägget är en favorit i repris.

Jag kikar ut genom fönstret i mitt arbetsrum i Sverige och fylls av bävan inför novemberrusket och decemberslasket. Till jul går jag åter i exil.

Jag hade alltså all anledning att nostalgiskt försjunka i vinterbildarkivet denna söndagsmorgon. Bilden är tagen förra julen under en av våra många vinterpromenader i byn där vi bor. Om du vill veta mer om stället där bilden är tagen kan du kika på vår hemsida.

En parentes. Det är roligt att DN överhuvudtaget nämner Österrike som ett potentiellt resmål. Men det är beklagligt att de alltid åker till Bad Gastein och alltid på vintern. Det finns hur många toppskidorter (utan liftköer) som helst bara ett stenkast därifrån och även sommarhalvåret är en fantastisk tid att besöka landet.

Läs även:

Här finns en fin DN-artikel om skidåkning i Österrike (i Bad Gastein som vanligt).

Här står att läsa om sommarvandring i Österrike (Bad Gastein igen).

Heroes of Today är ett magasin om människor som gör världen lite bättre. Fokus ligger på miljö och klimat, och på viljan att förändra. Den riktar sig till unga som har vaknat upp och söker inspiration till egna projekt.

Tidningen kom till som en efterdyning till filmen Home, Yann Arthus-Bertrands porträtt av jorden ur ett fågelperspektiv. Filmen har gett ringar på vattnet framför allt i sociala media, men det är först nu som den börjar spridas även analogt, till skolor och föreningar.

Magasinet och filmen kan nu beställas som ett utbildningspaket till högstadie- och gymnasieskolor. Det medföljer en handledning och tillgång till en inspirationsdatabas med mängder av intressanta ämnen för diskussion.

Du kan läsa mer om projektet och beställa material här (Heroes of today).

Filmen Home kan du se på gratis här (Youtube).

Det 177 sidor tjocka numret får mig att känna lite som en dinosaurieälskande tioåring. Jag vill sitta med ficklampa under täcktältet och lusläsa det. Så tilltalande är det.

Nytt är bland annat This Week som sammanfattar aktuella händelser i forskningsvärlden. Och World View, där externa skribenter gör inlägg i pågående forskningsdebatter.

Layouten är saklig och står tillbaka för innehållet, men väcker ändå vår kanske viktigaste egenskap, nyfikenheten, till liv. Bilderna är lekfulla och inspirerande, färgerna varma. De har förstått att även fackmän är lekmän på de områden som inte är deras egna. Natures nya form bidrar till att kunskap sprids tvärs över alla vetenskapliga fält. Det ska formgivarna ha en eloge för.

Du kan själv bläddra i det aktuella numret här.

Bokmässan. “

Boken rymmer ett urval av Isaaks dramatik, prosa och journalistik. Bland annat regimkritiska artiklar ur tidningen “Setit”, och debutboken “Bana” (Hopp). Bakom utgivningen står ett tiotal svenska förlag och organisationer som strider för Isaaks frigivning.

Den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak har suttit fängslad i Eritrea i närmare ett decennium utan rättegång. Enligt Mats Söderlund från Författarförbundet är boken en av de viktigaste som har getts ut på svenska. Intäkterna kommer att gå oavkortat till författaren själv.

Mer finns att läsa här.

]]> http://signaturen.wordpress.com/2010/09/25/dawit-isaak-pa-svenska/feed/ 0 Signaturen Dawit Isaak http://signaturen.wordpress.com/2010/09/21/roda-applen-i-bla-lador/ http://signaturen.wordpress.com/2010/09/21/roda-applen-i-bla-lador/#comments Tue, 21 Sep 2010 16:46:21 +0000 Signaturen http://signaturen.wordpress.com/?p=251 ]]> Fem kilo röda äpplen för 60 kronor. Blå låda medföljer. Lägg slantarna i burken.

Apropå ingenting.